Jag är inte stolt över att vara bisexuell

Jag är glad att jag nu dejtar en heterosexuell man. Min förhoppning är att det ska hålla för evigt och att jag aldrig ska behöva komma ut till någon igen, någonsin. Jag har slängt mitt pridearmband. Om någon IRL frågar om tidigare partners kommer jag att ljuga i fortsättningen.

Under mina 26 år på jorden har jag älskat flera män och kvinnor. Alltför ofta med kvinnorna har de endast velat ha sex med mig för att ”testa” att vara med en annan kvinna, eller ha med mig i en trekant. Män har sagt att det är ”sexigt” med lesbiskt sex och frågat om jag kan ha trekant med dem och deras flickvänner.

Jag ville inte ha experimentellt sex, jag ville ha kärlek. Jag ville älska någon som älskade mig. Jag ville mysa tillsammans framför TV:n, överraska varandra med frukost på sängen, prata i timmar om varandras intressen.

När jag bar mitt pridearmband var det för att visa kvinnor att jag var tillgänglig. Kulturskiftet har lett till att heterosexuella har på sig prideflaggan för att flexa sin moraliska godhet, eller försöker få sina sexuella preferenser att låta unika. Behöver du lära känna någon innan du känner attraktion? Demisexuell! Behöver du en partner som stimulerar dig intellektuellt? Sapiosexuell! Bryr du dig inte om pronomen? Ickebinär!

Nu ser jag bilder cirkulera på sociala medier om BDSM-orienterade aktiviteter på Pride, bilder på en ung tjej som blir fastbunden av män på Pride, och jag känner ett obehag. En illamående känsla i magen som suttit i hela dagen.

Pride har blivit något jag inte vill vara delaktig i. Kalla mig konservativ eller oliberal hur mycket ni vill, det här är hur jag känner.